På Lennartsfors dansbana stog vi och huttrade under ett tak medan regnet pöste. Det var väl i mars någon gång på 2000 – talet. Hans Hellberg pratade om hur kroppsmedveten en skådespelare måste vara för att kunna uttrycka varje liten millimeter av känsloregistret. För att demonstrera slängde han sig upp i en absurd yogaställning. Jag kommer ihåg att jag liksom tappade haken lite, att munnen liksom stog där och luftade sig i förvåningens stund. Den stängdes inte förrän Hans sade till oss att prova.
Alla 20-åringar ner på golvet. Det som den där 75-åriga gubben hade genomfört med en elegant smidighet, slet vi småttingar med. Det ända vi fick ur oss var några eklundska ” nä men va fan”.
Senare hade jag förmånen att jobba ett halvår med Hans och det var som att jobba med en encyklopedi. Anekdoter och moder teaterhistoria om vart annat. Han var en guldklimp och min första teaterfarfar – må han vila i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar