Sjukdom

Halva klassen är illa drabbad av ett halsvirus och den andra halvan av allergier, utsprungna ur den kavalkad av blommor som catwalkar i denna årstid. Värst har skådespelerska N. det. Inbäddad i ylle och silke med en matsked honung i munnen går hon runt och hostar bakterier till höger och vänster. Men moralen är hög och när repetitionsklockan ringer är 11 uppe på scengolvet och springer.

Genomgång 2

Vi värmde upp. Sjöng. Och hoppade in bakom kulisserna. Klockan var 11.00 på morgonen och den laddade koncentrationen från dagen innan var inte att finna. Det skall också sägas att Mr. Minella hade bett oss att gå in med 20% passion och 80% teknik. Tekniskt i det här fallet vill säga att vara mycket obs på var, hur och när vi tar olika grenar, rör och glas. Finns det tillgängligt när vi behöver det etc..
Mr. Minella var nöjd och för oss var flera tekniska problem röjda ur vägen.

Genomgång

Igår var det inplanerat ett möte med ljusmästaren. Det var bestämt att vi skulle visa fram de 3 olika delarna under kvällen för att sedan prata. Under dagens gång arbetade vi med några nya passager och plötsligt gick det ett aaaaaah genom gruppen. De 3 olika delarna hade fått sina länkar. 3 hade formats eller kanske som Mr. Minella säger det skulpturerats till ett skört unikum. En halvtimme efter aaaah:et kl 21:00 var ljusmästaren på plats, scenen var redo att ta emot våra varma kvicka fötter och rummet fylldes med tjock koncentration. Det var våran första genomgång av slutproduktionen efter 3 år tillsammans och när skådespelerska N. lämnade scenen som sista häst, log vi tyst medans musiken åt upp de sista delarna av rummet. Mr. Minella var nöjd. Han viftade med en tjock bunt av anteckningar och sa godnatt...vi pratar imorgon. Jag blev sittande i sista scenbilden och en tomhet lade sig i mig. En tår rann blygt ner på kinden, för första gången kände jag tyngden av ett berättat öde.
Vid 23-tiden cyklade jag och skådespelare H. hemåt, vi tog några extravarv i en rondell för att sedan följa floden under månen i sommarnatten....

I arbetet

En duett mellan skådespelare M. och skådespelerska F. som inte riktigt har fått ett eget flöde, även om de har jobbat med den i 3 veckor. Fick sig idag en push framåt. Vi blev ombedda av Mr. Minella att göra våra duetter och tripletter men den här gången med handen som partner. Det var väldigt upplyftande att göra, rent imaginärt, men också att titta på. Skådespelerska F. fick i uppgift att göra den ovan beskrivna duetten men den här gången med en gren. Det var en förvandling. Poff så växte det fram något känslosamt och levande på scengolvet.

Jag gillar metoden. Göra en duett tillsammans med någon, ta bort någon för att sedan ersätta någon med en gren. I like

Föreställningen

Föreställningen börjar långsamt långsamt forma sig. Improvisationer som är gjorda är tvinnade och kryssade tillsammans med små textpassager eller lagda som små kryddiga nypor över olika gruppkoreografier. Ah det är spännande. Materialet vi har jobbat fram är för tillfället indelat i 3 delar. Häromdagen kom det yttre ögat Iris Weder och det inre örat Jean-Martin Roy förbi för att titta. Vi hade dessförinnan jobbat i 12 timmar men koncentrationen skärptes snabbt till i deras närvaro. Det var första gången vi satte ihop de 3 delarna. Det gav en bra känsla och en indikation på att vi rör oss mot något helhetligt. Dagen efter sa Mr. Minella att vi går på en riktig stig men att vi fortfarande inte har hittat fram till landsvägen.

Barrault. As I Lay Dying

1934 hade Barrault under 1 års tid slitet ut 1 ex av William Faulkners bok "As i lay dying". Boken där en vild ung man tämjer en ännu vildare häst. Alla aktioner pågår i tystnad. karaktärerna pratar när de är ensamma. Barrault var djupt förförd av bokens atmosfärer och monologerna fann han existentiellt dramatiska.

Han ville göra en föreställning.
Ett arv efter fadern gjorde det möjligt för honom att hyra "the atelier" under säsongens sista dagar.
Vänner anslöt sig för att skådespela, göra kostym, dekor ect. Många av de hoppade senare av mitt under produktionsarbetet. På kulturkrogarna hade snacket dragit igång , föreställningen som skulle sättas upp under namnet: " Autour d'une Mère gick på krogarna under namnet "Autour d'une Merde".

Men det fanns ljuspunkter.
En dag när Barrault repeterade sin häst på scenkanten, inte många dagar innan premiären. En städerska ropade frågandes till honom - Vad gör du med den där hästen? För Barrault var det en komplimang som han aldrig skulle glömma och som också gav honom kraft i sitt bröst att fortsätta arbetet som kantades av avhopp efter avhopp.

Premiär dag.
En skådespelerska ringer och säger att hon inte kan genomföra, hennes mamma har insjuknat.

Katastrof. Han rådför sig med Felix Labisse och bestämmer sig raskt för att göra den rollen också. De sista tappra skådespelarna kastar misstroende blickar på honom.

Premiär...publiken ser de halvnakna kropparna galoppera över scenen, få repliker, några sånger. Det mesta blir presenterat genom mim. Sagt med Barraults ord - The expression of the body directly serving an action. Plastic exaltation pushed as far as gesture-symbol. The only noise i allowed myself was the rhythm trodden on the boards by my bare feet, the wizard beating of my heart, and a whole poetry of breathing. It was theatre in its primitive state.

Efter 10 min är det en uppmärksam publik som har kastat bort sina hånfulla leenden för att varmt följa berättelsen och vid slutet applåderar med varma hjärtan. En åskådare hette Antonin Artaud, några dagar senare skriver han.

"There is, in J-L. Barrault's play, a marvellous sort of centaur-horse, and great was our emotion on its appearance, as if J.-L. Barrault had brought magic into our lives. This play is magical like those incantations of negro sorceres when the tongue clicking against the palate brings rain to a whole countryside; or when the sorcerer, seeing a sick, wasted man, gives his breath the form of a strange discomfort and chases the sickness with his breath; in the same way in J.-L. Barrault's play a whole chorus of sounds spring into being at the moment of the mother's death. I don't know whether this kind of success constitutes a masterpiece; but at any rate it is an event. When a transformation of atmosphere is such that a bristling audience is suddenly and blindly submerged and utterly disarmed, it should be recognised as an event...."

Barrault. Elementary education

Mellan åren 1931-1935 var Barrault student och skådespelare vi the atelier som Charles Dullin hade grundat. Det han i huvudsak lärde sig av Mr. Dullin var ingen metod säger han själv i "Reflection on the Theater" utan uppriktighet. Alla övningar hade som utgångspunkt och slutmål - uppriktighet. Mr. Dullin menade att det låg en existentiell viktighet i att kunna "leva en situation uppriktigt". Med detta i bakfickan och i hjärttrakten gick de över till rollarbete.

Små små små roller som t.ex sheriffen i Richard den 3, en sekreterare i Pirandellos "Härligheten i ärligheten" som kommer ut på scenen 1 sekund innan draperiet faller ner. Liten eller stor roll en skådespelare har hur som helst en del frågor att tänka på innan hon går ut på scengolvet. Barrault formulerar de så här:

Vilka omständigheter befinner han sig i?
Vart kommer han ifrån?
Vart är han påväg?
Vad kom han för att göra?
Vilket objekt kan användas för att placera honom från första ögonblick både för publiken och han själv?
Hur är hans linjer, utseende? Frisyr?
Har han mustasch eller skägg? Om, hur är det klippt?
Matvanor? etc.

Barrault jämför sina år vid the Atelier med ett barns "utbildning"under sina 10 första år - livsviktiga. För honom var the atelier . . .en religion.
Den tekniska biten av skådespelandet klarnade för honom när han började arbeta med sin kropp. Detta arbete utförde han tillsammans med ingen mindre än Etienne Decroux som hade kommit från J. Copeau´s Vieux Colombier till the atelier. De var under 2 år ett oskiljaktigt arbetarpar som levde asketiskt, på gränsen, envist arbetande. Menyn under en längre tid räknat i pengar och vitaminer:
1 kippered herring . . . .... 0.95
125 grams of raisins ... .. 1.75
1 lettuce with lemon juice and fruit .. 1.30
1 coffee (at the Café de la Poste) . 0.40


Decroux hade fått sin första introduktion i mimen vid Vieux Colombier av Suzanne Bing.
Han gav Barrault sin kunskap och efter det samarbetade, sökte och jobbade de tillsammans i 2 år varefter meningarna började glida isär liksom de. Men de träffades många gånger efteråt i olika jobbsammanhang.
För Barrault var det hans första möte med konstarten mim som också tog en viktig post i hans grundläggande teaterutbildning.

Barrault. Volpone´s bed

Under sin första tid som skådespelare tjänade Barrault inga stora pengar och av den anledningen tvingades han under en tid sova över på teatern. En kväll efter att ha spelat Volpone av Ben Jonson gick han upp på scenen och det slog honom att han skulle sova där i Volpones säng som stog kvar efter den femte akten.
Hela scenrummet låg inbäddat i tystnad. Han drog undan draperiet och blev stående på scenkanten i ett sorts känslovakuum. Tystnaden förförde honom. Det var som om allt runtomkring honom frös till och han blev omringad och omsluten av tystnad.

Barrault - " i perceived during that night of initiation that the whole art of the Theatre is to make that Silence vibrate. To unfreeze that Silence. To go against the current. When a river flows into the sea it dies; it flows right away into the communion of saints; its estuary is its sickness . . . so it is important to go against the current so as to get to the source, the birth, the essence. Art . . . the challange to death. . . .

Den här natten kallar Barrault - sin bröllopsnatt med Teatern. Efter den natten söker han ständigt denna unika tystnad som kan ge en fysisk sensation av nuet.

Bild..

Repetitionsrummet under tredje veckan.

Improvisation

Mr. Minella hade en workshop med oss i november 2009. Under de 2 veckorna vi jobbade gjorde vi en massa ljudexperiment med vinglas, aluminiumrör och vinrankor. Objekt som kommer göra en del av scenbilden. Vi improviserade också runt teman och fraser.

T.ex "Den andre är. Alltså är jag en annan för de andra. Är jag en annan?"

Runt den här frasen gjorde jag och skådespelare E. och H. en improvisation. Den filmades och nu ett halvår senare fick vi titta på den. Det var en ganska seg upplevelse men strukturen och några blixtrande ögonblick fick vi idag order om att bearbeta. Det var tunga steg som tog trappan upp mot replokalen och väl där jobbade vi mer med kraft än med finess. En sak som blir mer och mer klar för mig är att när man tar material från en improvisation så måste man vara lika öppen i sin bearbetning som man är under själva improvisationen. Risken är märker jag och kanske speciellt i grupp att man börjar jaga de exakta känslohöjdpunkterna, som också skiljer sig från varje deltagare och därigenom per automatik är en källa till konflikt. Det var ett samarbetsjobb som vi som sagt utförde med kraft och jag tror Mr Minella godkände det mer för dess energi än för dess elegans.

6 mimare - 6 levande hästar

Att examensstudenterna på teaterhögskolans mimlinje har hästar som tema är ett underligt sammanträffande. Jag blev sugen på att se efter att ha läst detta.

(när jag berättade för mr Minella, log han och sedan berättade han att han för 15 år sedan hade varit gästlärare på teaterhögskolan)

Ensemble i arbete

På lunchen drack jag kaffe med skådespelare L. som är tillsammans med skådespelerska K. De har varit ett par i nästan 3 år d.v.s från starten av vår utbildning. Ett mycket tätt par som inte har lämnat många centimeter mellan sig och definitivt inte en annan person.

Det är bra, sån är ju kärleken.

Men.

I det arbete vi står inne i gör jag en duett med hans flickvän K. som har detta händelseförlopp: 2 otålmodiga hästar letar efter varandra, hittar vad dom söker för att sedan leka med varandra med den heta åtrån som drivkraft.

It´s hot hot.

Skådespelare L. har svårt att acceptera, har svårt att se att jag och K. är två hästar. Han ser med förtvivlan på spektaklet med andra, svartsjuka ögon.
Det är ett exempel på en energi som kan påverka grupparbetet starkt. I en positiv mening kan energin användas som en vibrerande högspänd sträng som kastar fram handling.
Det kan också utmynna i 22 trippande fossingar som av rädsla för att trampa annans vrist viskar med tåspetsarna.

L. sade när vi promenerade mot repetitionsrummet att detta var ett tema som han alltid kommer att behöva arbeta med.
- ja det är det nog. Svarade jag samtidigt som jag tänkte:
Att som häst kyssa min häst, gör jag bara på scenen.