Barrault. As I Lay Dying

1934 hade Barrault under 1 års tid slitet ut 1 ex av William Faulkners bok "As i lay dying". Boken där en vild ung man tämjer en ännu vildare häst. Alla aktioner pågår i tystnad. karaktärerna pratar när de är ensamma. Barrault var djupt förförd av bokens atmosfärer och monologerna fann han existentiellt dramatiska.

Han ville göra en föreställning.
Ett arv efter fadern gjorde det möjligt för honom att hyra "the atelier" under säsongens sista dagar.
Vänner anslöt sig för att skådespela, göra kostym, dekor ect. Många av de hoppade senare av mitt under produktionsarbetet. På kulturkrogarna hade snacket dragit igång , föreställningen som skulle sättas upp under namnet: " Autour d'une Mère gick på krogarna under namnet "Autour d'une Merde".

Men det fanns ljuspunkter.
En dag när Barrault repeterade sin häst på scenkanten, inte många dagar innan premiären. En städerska ropade frågandes till honom - Vad gör du med den där hästen? För Barrault var det en komplimang som han aldrig skulle glömma och som också gav honom kraft i sitt bröst att fortsätta arbetet som kantades av avhopp efter avhopp.

Premiär dag.
En skådespelerska ringer och säger att hon inte kan genomföra, hennes mamma har insjuknat.

Katastrof. Han rådför sig med Felix Labisse och bestämmer sig raskt för att göra den rollen också. De sista tappra skådespelarna kastar misstroende blickar på honom.

Premiär...publiken ser de halvnakna kropparna galoppera över scenen, få repliker, några sånger. Det mesta blir presenterat genom mim. Sagt med Barraults ord - The expression of the body directly serving an action. Plastic exaltation pushed as far as gesture-symbol. The only noise i allowed myself was the rhythm trodden on the boards by my bare feet, the wizard beating of my heart, and a whole poetry of breathing. It was theatre in its primitive state.

Efter 10 min är det en uppmärksam publik som har kastat bort sina hånfulla leenden för att varmt följa berättelsen och vid slutet applåderar med varma hjärtan. En åskådare hette Antonin Artaud, några dagar senare skriver han.

"There is, in J-L. Barrault's play, a marvellous sort of centaur-horse, and great was our emotion on its appearance, as if J.-L. Barrault had brought magic into our lives. This play is magical like those incantations of negro sorceres when the tongue clicking against the palate brings rain to a whole countryside; or when the sorcerer, seeing a sick, wasted man, gives his breath the form of a strange discomfort and chases the sickness with his breath; in the same way in J.-L. Barrault's play a whole chorus of sounds spring into being at the moment of the mother's death. I don't know whether this kind of success constitutes a masterpiece; but at any rate it is an event. When a transformation of atmosphere is such that a bristling audience is suddenly and blindly submerged and utterly disarmed, it should be recognised as an event...."