Nedanför
Rewe, matvarubutiken som har öppet till 22 men alltid stänger 21:45, ligger en
ljuskälla i decemberregnet som jag stolt trotsar. Likt en Amundsen påväg till
Antarktis tänker jag när sura Süd-tyska vindar letar sig genom min blåa schweiziska hemvärnsjacka. Jag
kommer fram till slut, till detta ljusrum eller lichtraum som det faktisk
heter. Möts av en lång hen med oranget hår och räddhågsna rådjursögon som efter
en fiskig handhälsning frågar om jag har gjort någon yoga förut.
Jag
svarar – Ja, ein bischeli.
För att
sedan sätta mig på mattan.
Hen intar
lotus framför oss. Hen tar sig tid
att prata om Maya-indianernas domedagsdatum, säger att vi inte skall vara rädda, att det egentligen inte handlar om en domedag utan om ett inträde i en ny era.
Conny som
hen heter sitter bakom en halvmåne av stearinljus och pratar med en lugn lite
viskande helt klart dämpad stämma som antagligen skall förmedla trygghet och
enorm visdom.
Men.
Denna
introduktion leda icke till lugn i mig. Den har en motsatt effekt. Mina inre
ögon börjar korsa sig, mina chakran byter plats med varandra, mitt hår blir
elektriskt och mina knän börjar gråta. Allt kanaliserar sig till en enda fråga.
Varför
kom jag till Conny Schaubs yogalektion?
Svaret
kommer när snacket runt Maya-indianerna börjar tyna ut och Conny Schaub leder
oss in i hens Asana-serie och när tyngdpunkten i yogaklassen hela tiden ligger
på ett kontrollerat pranayama uppstår ett flow. Ett långsamt nästan blygt flow
men ett flow som jag kan rekommendera om man orkar med några esoteriska
”sanningar” längs vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar