I dödens armar

Del 1.

Vi började med en fysisk/imaginär övning som gick ut på att skala bort hud, kött, muskler och nerver för att sedan utforska och röra sig i rummet som ett skelett, benrangel. Känslan är ganska fascinerande när du känner bäckenet, lårbenet och skulderbladen ringla fram i rummet.

Del 2.

Vi gick ihop två och två och manipulerade varandra. Jag tillsammans med skådespelare E.
Försiktigt och inkännande började E slänga runt mitt skelett. Mr Minella ville att vi skulle stanna där gränsen var nådd och utforska. Jag hamnade med ansiktet släpandes i dansmattan medans benen dinglade i luften och E. med härlig iver förde mig runt i rummet. Vi turades om.

Del 3.

Mr Minella bad oss göra en sekvens som skulle avslutas med en fras. E. och jag hade denna: - Man dör bara en gång! Det är inte sant. Man dör och föds varje dag, I varje moment. -
En annan extra touch var att den döda skulle överraskande och plötsligt vakna till liv men bara för ett blixtrande ögonblick, för att sedan falla in igen.
E. och jag slängde oss in i arbetet. Improviserade, provade och utforskade varandras döda kroppar. Inte förrän Mr Minella hojtade "nu är det dags att presentera" vaknade vi upp. Vi bestämde snabbt några hållpunkter som vi hade fastnat för under impron och utifrån detta skulle vi improvisera inför de andra.

Det gick bra han tyckte vi var organiska och att vi hade ett dynamiskt flow.

Skådespelerska F. och skådespelare M. hade det desto svårare. De hade jobbat från ett annat perspektiv.

- nej men om du lyfter ditt ben här och jag går mot dit huvud. Kan ju det bli sjukt snyggt!
- mm och så tar jag dig runt midjan och du bara glider ner som ett vattenfall runt mina ben. Det blir nog sjukt snyggt!
- om jag kastar runt dina armar som fiskar på en stenhäll i göteborgs skärgård. Garanterat sjukt snyggt.

Nej, det blev ganska mekaniskt och stelt. Över detta lite tårar som snabbt torkades bort.
Det var dags för nästa övning.